Det är svårt för mig att låta bli de gamla albumen när jag är hemma på Långgatan 44, hela bokhyllan är som en enda stor skattkammare! Varje gång jag tittar på bilder från förr blir jag lika förudrad över hur skönt livet verkade vara. Detta trots att min familj inte haft någon direkt rikedom att leva gott av. Pappa har arbetat som målare i större delen av sitt liv och mamma har arbetat som dagmamma. Inga arbeten som har direkta karriärsstegar att klättra på men det har passat dem väldigt bra. Jag är så glad över detta när jag idag kan se hur det kunde sett ut. Hur det kunde varit om min mamma och pappa inte varit så närvarande som de faktiskt alltid var. Min insikt skrämmer mig och jag undrar vart vårt samhälle är på väg idag då vi har svårt att ta oss tid - ta oss tid för oss själva och det som ligger oss närmast om hjärtat. Tanken slog mig när jag tittade på bilden och insåg att mamma har sytt alla klänningar själv. Sytt dem för att vi skulle vara fina till något särskilt tillfälle. Jag "hinner" inte ens laga en sprucken söm i mina barns kläder. Mina flickor har både haft hål i fickorna och trasiga hängare på sina vinterjackor länge. För mig har det många gånger varit enklare att köpa nytt än att laga. Men ikväll satte jag mig efter månader av undran från äldsta dottern och sydde ihop hängaren på hennes vinterjacka, som pga. felaktig belastning dragit sönder sömmen och blottade stora delar av vadden. Det kändes ju bra att sitta där med nål och tråd, varför har jag inte gjort det tidigare? Jag blir rädd på riktigt när jag tänker på att jag inte tar mig tid för de enklaste ting då jag inte ens kan svara på vad det är som tar tiden... Men tyvärr är det enklare att jaga bort tanken än att ta tag i den.
